Det omfamnar mig.

Hela känslan har tagit ett stadigt grepp om mig. Jag försöker ignorera det hela men det är precis som om den viskar i mitt öra. Försöker trycka in tankarna på rätt bana. Och denna fighten är en jag förlorar. Mitt täckte har legat virat runt mig och lagt sina spår över mina ben. Kudden är så hårt omfamnad att den fått ny form. Jag är en köttbulle, i ett hav av täcke och kuddar. Vetskapen om att fosterställning inte hjälper finns där, men ändå försöker jag. Jag gör allt i min makt för att inte förlora. För att känslan inte skall få mig virad runt sitt lillfinger. För att ledsamheten inte skall ta mig under sina vingar. Men hur jag än vrider och vänder, kastar mig, läser eller pillar på telefonen så är ledsamheten starkare. Den hånskrattar åt mig i ansiktet. Pekar och ger en överlägsen blick. Den vet att den vunnit och att jag kämpat förgäves. Den har njutit av att se mig förtvivlad och besvärad. Den njuter av att se mig lida. Men jag då? Jag som är liten och försvarslös, vem räddar mig? Svar,ingen.
Det är över, jag får kasta in handduken. Jag får acceptera att detta blir en sömnlös natt full av tankar. Jag kommer känna mig ledsen, besviken och framförallt värdelös.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0