Varje gång jag är sjuk känner jag mig så ynklig, är jag sjuk vill jag ha sällskap. Jag klarar av att vara ensam i friskt tillstånd, kanske inte tycker om det alltid men det går bra. Nu när jag är sjuk kliar det i hela kroppen efter mig. Jag ville ha hem mamma , att hon skulle sitta på sängen och prata tjejproblem med mig, eller pappa så han kan göra soppa och hjälpa mig med läxa men framförallt Daniel , så han kan hålla om mig , prata med mig, ta hand om mig och bara umgås. 

Det är lite lustigt, sött eller konstigt beroende på hur man tolkar det. Men varje kväll sen i söndags har jag lagt mig på rygg med min vänsterarm utåt bara för att det var precis där han låg hela helgen. Det var där han somnade och där han vaknade.