One more sleepless night.
Vissa känslor är svåra att sätta ord på. Glädje och sorg är enkelt , antingen är man ledsen eller så är man glad. Men kärlek då , när man känner sig älskad och är förälskad. Det blir så mycket då. Olika känslor hela tiden. Jag kan inte tala för alla där ute. Jag för min och endast min egen talan. Det här är bara hur jag själv känner , hur jag uppfattar det att vara förälskad.
Man kan säga att jag har haft en del chanser i spelet med kärleken men ingen annan gång har känts som denna . Nej jag har inte haft många chanser , jag är på mitt fjärde förhållande ( om man räknar med det jag hade i sexan). Jag vet hur det känns att bli förådd. Hur det känns att ha någon som är otrogen mot en. Jag har suttit uppe halva nätter och varit orolig. Men ingen av de gånger känns som nu. Visst jag är äldre och mognare, men det kan inte bara vara därför. Jag älskar Daniel , det gör jag verkligen men denna gången går det inte att sätta ord på. Jag kan bli illamående av bara tanken på att han bara kan lämna mig, bara sådär.
I början var vi inte ens på g , vi kysstes och sov i samma säng . Men inga känslor direkt , sen efter tiden hade gått fick jag just det, känslor. Jag ville veta mer om denna killen , få veta vad han tänker på. Hur han känner . Men när känslan av att det aldrig skulle bli av var så pass stark som den var sårade det mig. Jag var konstant ledsen även fast jag var med honom. Jag tänkte på det hela tiden , med eller utan honom så tänkte jag på det.
Den helgen jag åkte dit , var jag fullt beredd på att avsluta det hela . Berätta att jag ville ha något mer , något som jag trodde han inte ville . Istället var det det som hände , han frågade mig. Såg mig djupt in i ögonen och frågade om det jag bara kunde drömma om. Något mer , chockad och ja , nästan euforisk visste jag inget annat än att säga ja. Efteråt var det allt jag kunde tänka på. Hur glad och lycklig jag var. Det var så det pirrade i hela kroppen på mig och jag ville bara ligga där och titta på honom . Det var ju vi nu , inte du och jag , utan vi. Jag blev överlycklig. Och jag är det fortfarande, jag kan ligga och titta på honom och Bli tårögd. För jag är så lycklig över att ha honom. Äntligen har jag det förhållandet där jag kan prata om allt med honom, även fast han kanske inte tycker det är så roligt så lyssnar han . Vi ställer upp för varandra , på det sättet man ska göra. När Daniel hamnade på sjukhuset tvekade jag inte , jag packade min väska och åkte , mitt i natten . Hade jag inte gjort det hade jag blivit besviken på mig själv. Jag visste ju hur mycket han betydde för mig just då , mindre än nu , men vi hade precis blivit tillsammans då.
Jag sov på en hård soffa den natten och satt sedan vid hans sida hela dagen efter , försökte göra så gott jag kunde för att vara han till lags. Och jag gör det fortfarande , vet jag att han vill ha scones till frukost då ordnar jag det. Vill han inte ha så dyr födelsedagspresent så visst, jag planerar om. Jag gör om allt , för mitt hjärta.
Jag vill att han ska förstå mina känslor för honom, hur min bröstkorg känns tung
efter han åkt. Och hur det känns som att berg lyfts från den när vi äntligen ses igen , hur jag älskar att han kramar mig super hårt även fast det gör ont , att jag ,även fast jag tjurar vill prata med honom , kramas , pussas och bara vara. Hur jag saknar hans varma bröstkorg att vila huvudet på , hur mysigt det är när han pillar på mitt öra och framför allt , det viktigast , hur mycket jag älskar och uppskattar honom.
Chansen att han läser detta är antagligen hur liten som helst men gör han det hoppas jag han förstår.
