Ibland vill man vara spårlöst försvunnen.
Kanske kommer jag en dag, kunna säga att det var värt det. Att ta skiten från de två som förde mig till jorden. Förlåta dem för att ha försökt begränsa mitt liv, inte få leva. Inte få leva ut det liv jag blivit tilldelad. Som jag bara får leva en gång. Som inte låter mig göra mina egna misstag utan ständigt försöka kontrollera mig.
Jag säger inte att jag kommer spendera livet ständigt sur på dem , bara att de måste släppa taget. Låta mig begå misstag, låta mig vara den där tonåringen som själv går in i det vuxna livet.
Jag ser mitt egna ordval , hur jag väljer att uttrycka mig. Hur jag själv väljer att visa mig, berätta hur jag tycker och känner. I de ord jag vågar öppna mig själv, blotta mig. Visa de känslor som likt ett strypgrepp håller fast mig.
Jag , precis som många andra behöver prata. Jag behöver berätta för någon hur jag ser på livet. Berätta om det liv jag tills nu har levt, hur jag vill fortsätta, i glädje och sorg leva. Berätta om hur jag känner , om hur jag låter mina känslor påverka allt jag gör. Jag vill att någon ska se in i mina ögon och förstå. Förstå vad jag menar när jag säger att jag vill här ifrån. Vad jag vill ha sagt när jag säger att är lycklig i det olycklig eller olycklig i det lyckliga.
Jag vill se mina föräldrar i ögonen och säga allt det som jag börjat gråta av bara av att tänka på det. Berätta hur besviken jag är. På att de inte var där , när jag trodde allt skulle rasa ihop. Berätta för dem att jag inte känner mig hemma. Hur viljan att rymma blir allt starkare och starkare. Hur sugen jag är på att packa väskan och bara gå. Inte säga någonting och bara gå. Konsekvenserna hade varit enorma, vilket straff jag skulle fått kan jag inte svara på. Men kan väl tänka mig att de tillslut får för sig att stänga min telefon.
De vet antagligen var de skall leta också. Där jag oftast befinner mig , vid Daniels sida.
Kuratorn väntar , en timme , 60 korta minuter kvar. Jag vet vad jag vill ha sagt, jag vet att jag vill prata med någon. Men vill jag prata med henne om det? Ja , eller kanske.. Jag vill att någon , som är mindre rädd än jag för mina föräldrar. Skall sätta sig upp mot dem. Berätta hur deras mellanbarn mår. Hur glömd och misslyckad de får henne att känna sig. Se om de bryr sig , för just nu känns det inte så. Vi som är mellanbarn vet nog vad jag menar. När ens andra två syskon är viktigare än du är. Jag vet inte hur många gånger jag berättat för dem att jag känt så, tyvärr verkar det bara gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Vi pratar inte med varandra, de berättar inte om de är arga på mig.
De beter sig omoget, mer omoget än jag. Det verkar inte som att de ser det själva.
På ett sätt eller ett annat kommer jag göra något åt det. Dock blir rymma det sista alternativet. Jag vill inte göra dem oroliga även fast de förtjänar det. För trotsallt är det mina föräldrar och jag älskar dem.
